det var inte direkt meningen att jag skulle skriva så mycket, det blir bara så ibland.
jag saknar honom så mycket, det går inte att beskriva det oändliga behovet av att ha honom nära. jag har fått för mig att man inte kunde vara mer kära än vad vi var, men jag antar att det var för att jag aldrig hade upplevt kärlek förut. det kändes som vi hade patent på fin kärlek, men så är det såklart inte, det finns kanske andra som älskar andra mer än oss. men det blir något helt annat när man utvecklas och har den där personen bredvid sig som ser på allt som sker. jag är förmodligen ganska förändrad om man jämför med hur jag var i nian och han har varit med mig ändå sedan dess. vi har liksom utvecklats precis bredvid varandra och därför är vi så nära varandra, han är en en självklarhet i mitt liv därför blir jag så rastlös när det går veckor utan att jag får träffa honom. när han bara försvann från att vara min bästa vän, min pojkvän och allt det där i höstas så blev jag förlamad, det var som att någon hade tagit allt det roliga från mitt liv och bara åkt iväg. det var det hemskaste jag har varit med om, den mest obehagliga och konstiga känslan att du inte kan kyssa dem där läpparna du har kysst i över ett år, att inte höra telefonen ringa och se att det är han, att tro att alla sms är från honom när alla är från fina oroliga vänner. varje dag var som en seg väntan. jag grät tills tårarna tog slut och låtsades le när alla andra gjorde det. det är olidligt att göra slut. att bli främling min din älskade på en sekund. att möta honom vid samma välkända gatuhörn, prata allvar och gråta lite i varandras armar. det var i höstas det, förmodligen i början på november. ett kort uppehåll som känns så långt borta. det kanske var bra att vi vaknade upp och insåg att allt inte är förevigt och insåg saker, som att han är den mest betydelsefulla människan i mitt liv och att jag aldrig mer vill förlora honom, älskade oscar. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar